Hinner inte

Jag hade tänkt göra er glada genom att lägga upp ett inlägg innan jag åker iväg. Men jag har inte hunnit för att jag har varit tvungen att packa så himla mycket inför stockholm och två veckors konfa.
 
Därmed vill jag snabbt önska er en fin sommar. Jag ska vara på konfan i 2 veckor som sagt vilket leder till inget kapitel. Och det är jag ledsen över....
 
Vad ska ni göra i sommar då? Jag ska som ni vet stockholm och konfan sen efter det kommer mina kusiner från malmö upp, sen i augusti ska vi åka ner till malmö för att dels träffa mina kusiner men sen ska jag också träffa min Katta, Katarina Kaluzny, min soulmate.
Jag skulle egentligen vilja skriva ett långt inlägg om hur fantastisk hon är men jag ska snart med flyget till stockholm så jag hinner inte det. Men hon är världens finaste människa som gör mig glad hela tiden och bara är helt underbar. onedstories.bloggplatsen.se - kolla in
 
Nu måste jag dra. Ha det bäst♥♥
 
gammal bild men så fin♥
 

CHAPTER NINE

Tidigare Sofia:
"Honey...I´m quite sure that she´s not gonna lay here for that long!" sa hon uppmuntrade. "But what if she..." mer hann jag inte säga föränn hon avbröt mig. "No what if´s! I´m a nurse, she isn´t that bad. I mean, she have some bruises but not some inside damages. We just have to wait and see..." jag log tacksamt och tittade återigen på Sara. Jag höll fortfarande i hennes hand. Jag kramade om den lite extra. Då kände jag någon rörelse från Saras håll. "GINA....Gina...she´s waking up!!!" skrek jag med blicken klistrad på Sara. Med snabba rörelser skyndade hon sig ut i jakt på hjälp medan jag bara stod där fastklistrad.
 
Sofias perspektiv:
Hennes ögon rördes hastigt fram och tillbaka under hennes ögonglob. Hennes andning blev en aning snabbare. Jag klämde till lite i handen. Jag försökte hålla tillbaka min skakade röst och viskade svagt i paniken. "Sara?"
Hennes ögonbryn lyftes svagt innan ögonlocken snabbt öppnades men stängdes lika snabbt. Tårarna började stiga i ögonen. "Sara?? C´mon Sara wake up...it´s me, Sofia..." sa jag ängsligt. Mer hann jag inte säga innan dörren slängdes upp och en lång, rätt så gammal man med fult hår snabbt kom halvspringande med Gina tätt intill sig.
"Hey, are you a relative to Sara here?" sa han med sin grova, låga röst. Jag försökte le artigt innan jag fortfarande i chock försökte prata. "Yes I am" sa jag snabbt och enkelt. "Alright, I would like you to leave the room so Sara can wake up in a calm room, please leave" Vad i helvete säger han? Min kompis har legat i koma, visserligen inte så länge men hon har för fan nästan varit död, och nu säger den gubbjävlen att jag inte får vara med när hon håller på att vakna upp. Nä den här mannen var inte godkänd från första sekund. "What?" sa jag med lite väl elak ton. Jag tog ett djupt andetag och lugnade ner mig lite. "Are you serious? are you for real asking me to leave this room while my best friend is waking up from her coma?" Han suckade svagt och himlade med ögonen. Men han hann inte svara. "Coma? Have I been in coma? where am I?" hördes en ljus, svag röst säga. Av de orden fick jag tårar i ögonen och vände mig snabbt som blixten om till Sara. Där satt hon med sin trötta och frågande blick och tittade på oss som om vi var helt okända personer. "Sara?" sa jag igen. Hon tittade på mig i några långa sekunder innan hon log till. "Sofia...". En tyngd lyftes från mina axlar. Tänk om hon inte kände igen mig. Vad skulle jag gjort då. Jag log till och kände att mina kinder blev blöta. Innan jag visste ordet av det så gick jag fram till henne och kramade om henne. En snyftning hördes inte från hennes sida men jag visste att hon var glad. Hon var bara i chock.
 
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Tidigare - Kayla:
Jag klickade upp artikeln och läste mer noggrant. Det visade sig att två personer var påväg hem från en konsert och att en lastbil helt enkelt kört in i sidan av bilen. Lastbilschauffören visade sig även vara onykter. Usch vad tråkigt. Jag la inte mer energi på det utan jag tryckte ner sidan och drog handen genom mitt svarta, lockiga hår. Jaha jag kanske ska hjälpa Maya eller något? långsamt lunkade jag iväg med tunga steg mot Maya.
 
Kayla´s perspektiv:
Med lätta, trippande steg skuttade jag upp i trapphuset, uppför de långa trapporna. När jag äntligen nått den gråa ytterdörren som ledde till min lägenhet stannade jag och andades i några sekunder. Jag stack ner handen i min vita väska och letade med handen efter nyckelknippan. Jag kände något vasst mot min handflata och drog upp nycklarna. Medan jag började leta efter rätt nyckel hörde jag snabba steg ekandes i trapphuset. Fan. snälla säg att det inte är Matty. Matty, killen med de blonda, vågiga håret är...min bästa kompis ex pojkvän. Som tyvärr bor i samma trappuppgång som jag. Han är egentligen en väldigt trevlig kille, generös och....så jävla snygg. Man skulle kunna drunkna i hans ögon. Jag har snackat med honom ett par gånger, och fan. Varje gång har jag fått hjärtklappningar och svettningar. Jag har därför försökt undvika honom på sista tiden för att, jag är så rädd, så himla rädd att jag skulle falla pladask för honom. Jag vet inte varför jag är rädd...jag är bara rädd, för kärleken.
Med snabba rörelser hittade jag rätt nyckel och siktade snabbt mot hålet i dörren. Stegen var nära nu. Jag vred om och tryckte ner handtaget...
"Hi Kayla" hördes en mörk röst och jag hoppade rakt upp i luften. Jag lade min hand över hjärtat,  la på min halvsura blick och vände mig om. "Matt what the fuck are yo...." mer av min utskällning hann jag inte säga innan jag insåg att han hade med sig en kompis. Jag drog åt andan och granskade Matty´s kompis. Han hade ljusa byxor och en grå tröja. På huvudet hade han en svartröd keps med lite hår utstickandes, han såg bra ut. Jag ska inte ljuga. Han log till svagt. "Hello" sa han med ännu mörkare röst än Matty. Han log fortfarande medans han sträckte ut handen. Jag lyfte min hand och la den i hans. "Kayla" sa jag och skakade lätt på handen. "Liam" sa han med sin djupa röst och släppte taget om min hand. "We´re having a BBQ party tonight at the penthouse. You can come if you want!" sa Matty helt plötsligt samtidigt som han vände sig om och tog första steget till trappen som ledde upp till hans våning. "I´ll think about it" var det första som kom till min hjärna. "Okay" sa Matty och började gå upp för trappan. "See you later!" sa Liam, som han presenterade sig som.
Jag gick in genom dörren, slängde av mig skorna och hängde upp min gråa jacka. Jag la min vita väska på bänken i hallen innan jag gick till köket och satte mig ner för att läsa tidningen jag inte hann läsa imorse.Jag bläddrade trött igenom den när jag efter en kort stund insåg att det inte fanns något intressant att läsa om. Jag bestämde mig för att läsa på sidan om kändisarna, alltid lika kul att  läsa skvaller. Miley Cyrus. Johnny Depp. Mila Kunis. One Direction, Det var en bild på odom som jag vilade mina ögon på i några sekunder. Då slog det mig, jag tyckte han kändes bekant, jag pratade nyss med Liam fucking Payne....och jag ska på en grillfest med honom. "oooh...my...god..." viskade jag för mig själv panikslaget.
 
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Sara´s perpektiv:
Huvud dunkade mer än någonsin när jag gick längs gångarna på sjukhuset. Allt ljud var som förträngt. Det kändes som någon tryckte ihop mitt huvud samtidigt som hela min kropp var inuti en bubbla. Mina ben kändes som cement samtidigt som jag nästan flög över golvet. Det var konstigt. "What happened Sofia?" frågade jag brunetten som höll armkrok med mig. "Don´t you remeber anything?" frågade hon. Jag tänkte efter...så mycket så att det nästan gjorde ont. De sista jag kommer ihåg är när vi var på hotellet och fixade oss... Allt annat är...suddigt. "No, the last thing I remember was when we were at the hotel dancing in our room...I don´t know why really..." Sofia såg frusterad ut samtidigt som hon lätt suckade och kollade medlidande på mig. "Don´t you remember the concert at all?" frågade hon. Fan i helvete. "Did we go to the concert?" I don´t remember a thing....I do remember your scream from something..." har jag på riktigt tappat minnet från den kvällen som skulle bli den bästa kvällen i mitt liv? Sofia riktade blicken ner mot golvet och sen längs väggarna . "Yes we did...and after the concert we got hit by a car...that´s why you´ve been in coma" påkörd av en bil? va? Men vänta, lite minne från one direction har jag...men det var en dröm...jag drömde att vi..."Sofia, I dreamed that we flew togheter with the boys, crazy right?" sa jag och Sofia tittade på mig konstigt. "It wasn´t a dream Sara....we actually were in the same plane, we missed our plane..." sa Sofia glatt. På riktigt? Så det var inte en dröm? "For reaaaaal Sofiaaa??" skrek jag nästan men ångrade det genast när det högg till i hela kroppen. Jag böjde mig lite framåt och la handen på magen. "oh, you shouldn´t have done that" fnissade Sofia och jag fnissade till jag med. "Yes we did Sara, but c´mon, we need to get to the hotel now so you can rest!" sa Sofia och drog lite i min arm. Tillsammans gick vi ut genom dörrarna. Till hotellet där jag var fast i några dagar.
 
 
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt för hastigt slut...hade inte mycket tid!
 
Heeeej vänner! Jag vet jag har varit världens sämsta. Jag vet, jag vet. Kan inte skylla på annat än min lathet. Så kan det gå. På torsdag åker jag ner till Stockholm för att gå på gröna lund och på fredag ska jag på One Direction konserten wihoooooo! Sen på lördag börjar min 2 veckors långa konfirmation och jag har ingen aning om hur mycket jag kan skriva och om det kommer upp. Men nu vet ni i alla fall att jag lever, och förlååååt så himla mycket för hemskt uppdatering, jag ska försöka bättra mig, för det är så himla kul att skriva ju!!♥
 
Kommentera gärna vad du tyckte om denna del...! och vilka ska på konserten? KRAAAM!