Im back people

Hej vänner!
 
Har inte varit inne på bloggen på 2 månader, 2 månader?! shit var tar tiden vägen?? skolan har pågått i 2 månader och livet är helt okej. Har verkligen inte haft tid med nånting de senaste veckorna pga hur mycket plugg som helst + moppeplugg, idag hade jag provet och det gick inte sådär jättebra, men jag ska göra om det pga att jag inte fått nog utbildning.
 
Nog om det, jag ser att det fortfarande (??) finns kvar några läsare, bli lika förvånad varje gång. Vilka är ni som är kvar? ni ska typ få ett pris hahah. Nä men nu i veckan har jag prao = ingen skolångest, så då har jag tid att skriva, och jag är sjukt sugen på att skriva. Vill ni att jag ska fortsätta på novellen eller börja på en ny? det är upp till er!
 
Men nu vet ni att jag lever, och eftersom jag funnit inspiration och tid till att skriva kanske det kommer nånting så småninom. Hoppas ni alla har det bra, puss och kraaam!
 

Min bästa vän

Skrivandet har legat på hyllan i sommar som ni kanske märkt. Har inte alls inspiration alls men ska antingen fortsätta på denna eller kanske en ny? we´ll see. Men just nu orkar jag inget alls eftersom jag nyss börjat om skolan. Men jag känner ändå lite sug nu när jag väl sitter och knappar på datorn. Så vi får allt se!
 
I sommar har jag, som ni kanske vet träffat min bästa vän, ska inte berätta mer utan ni får ta en titt på den här videon som jag gjorde till henne, och om bästa vänner i allmänhet. Vill ni så får ni jättegärna sprida den!!
 

ONE SHOT - KATTA & HARRY

ONE SHOT - HARRY OCH KATTA
 
En stark huvudvärk ilade i mitt huvud när jag vaknade och rullade på sidan för att sträcka mig efter min telefon som skulle visa klockslaget. Jag var tvungen att stänga igen ögonen för att försöka på något sätt dämpa smärtan i huvudet. Fan jag skulle inte ha druckit så mycket igår, tänkte jag för mig själv. Med slapp hand tryckte jag på min telefon som snabbt lystes upp och bländade mig, vilket förvärrade min huvudvärk, men när jag blinkat till ett par gånger kunde jag tyda siffrorna som lyste. 12.36. Jag slängde ner huvudet igen i den mjuka, duniga kudden. Jag stängde ögonen igen. Då hörde jag ett svagt mummel utifrån vardagsrummet som låg utanför vårat rum. Med vårat menar jag mitt och Harrys.
 
 
Jag är en rätt så liten, blond tjej som är 24 år och heter Katarina. Men folk kallar mig Katta eller Kat. Jag gick skola i Sverige där jag kommer ifrån men bestämde mig efter några år av plugg att lämna, vad jag tyckte, mitt tråkiga hemland och upptäcka världen runtomkring. Så jag provade först på att jobba som servitris i spanien på en flottig restaurang, men när jag hade tidigar mornar och sena kvällar allt för ofta blev det bara allt för mycket, sen så trivdes jag inte riktigt där, så jag flyttade till England, i ytterkanten av London. Där hittade jag en rätt så liten, men ytterst fungerande lägenhet ca 20 minuter från centrala stan. Jag började först med att jobba på en souvenirshop bara för att samla ihop pengar för att få ihop pengar till min lägenhet så att jag kunde inreda så som jag ville. Efter 5 månader fick jag nog av de långa dagarna i hörnet av butiken bakom den bruna, tråkiga disken där jag tvingades stå nästan varenda dag och försöka sälja patetiska små souvenirer. Så en dag när jag satt i mitt lilla kök hittade jag en annons i tidningen där det stod att de sökte fotografer på ett känt företag. Så jag tänkte, varför inte åka dit? Mitt intresse för foto har alltid funnits där, så när jag hittade den annonsen kändes det tusen gånger bättre än souvenirshopen. Så en regning dag tog jag tunnelbanan till centrala stan för att gå på intervju. Allt gick galant och helt plötsligt så lärde jag mig tips på att göra bilderna helt fantastiska. Jag fick även mycket hjälp av min kollega Joshua som också jobbade med redigering. Det var helt fantastisk kul och jag fick till och med fota några bilder till tidningar. Efter ungefär ett halv år så fick jag ett mail från min chef. Det var en inbjudan om att fota kändisar på en gala. Jag blev helt till mig, och jag kommer ihåg att jag läste om mailet säkert 10 gånger. Såklart så tackade jag ja och några veckor senare var det dags. Jag hade fixat mig ganska länge, jag var inte alls lika snygg som kändisarna där, men ändå lite extra piffad ifall någon snygg kändiscrush skulle se mig, för jag skulle trotsallt fota rätt så många kändisar. Och jag kan säga dig, den kvällen slutade inte som jag trodde.
 
Jag var där i bra tid så att jag kunde förbereda allt och få en bra plats så jag kunde få bra vinklar på alla som skulle gå på den röda mattan. Jag knäppte kort på så många kändisar så jag kommer knappt ihåg hälften av dom. Jag fangirlade nästan över alla, men lyckades, nästan, alltid hålla inne det och spela cool. Men såklart där kom min svagpunkt. De jag har följt längst av alla, såklart - one direction. Låt mig säga dig, de var snyggare än någonsin och jag började nästan skaka när de gick där upp längst mattan en efter en för att sedan ställa sig på ett led för att posa. Allt just då kändes som slow motion, fast ändå så hände allt så snabbt. Jag fick trots min halvskakade kropp några bra bilder, när jag snabbt knäppt dom flyttade jag blicken över kameran för att se dom genom mina ögon i stället för kameralinsen, de hade sakta börjat vända sig om för att gå vidare, men åh, min ängel, Harry Styles hade sina ögon låsta i mina. Jag hade sett hans ögon på bilder förut men aldrig irl, och det var så sjukt hur vackra ögon man kan ha, jag drunknade i dom efter en hundradels sekund...det var ytterst få sekunder vi såg in i varandras ögon men just då var tiden stilla. Men efter något som var bara någon liten sekund drog han ett svagt leende innan han vände sig om för att hänga med sina bandmedlemmar. Allt efter det var mest bara dimmigt. Jag var välkommen att se på galan, vilket jag gjorde, men jag kommer inte ihåg någonting alls. Men efteråt var jag bjuden på en efterfest. Jag trodde den skulle vara tråkig men jag tänkte att jag ändå inte hade något bättre för mig. Så i ett hus bredvid skulle efterfesten hålla hus. Det var roligare än vad jag trodde, för där var one direction, det vill säga harry styles, han som jag nu kan kalla min pojkvän. Jag kommer knappt ihåg vad som hände på efterfesten heller men jag kommer ihåg att jag vaknade upp i samma hus som harry. Min första tanke var att vi hade haft sex, för vem vet vad som kan hända när man druckigt, men nu visade det sig att vi inte hade det utan vi hade bara suttit och druckit vin hemma hos Harry. Vilket fungerade för mig, för det ledde till ett förhållande. Allt gick så fort, det hela var bara så magiskt. Jag hade egentligen i mina drömmar redan falligt för honom men när jag lärde känna Harry på ett annat sätt än genom internet föll jag föll honom pladask, och likaså gjorde han för mig. Jag förstod aldrig riktigt varför jag var något speciellt. Jag var ju bara jag? Jag frågade då och då varför, men han svarade bara gulligt att jag var perfekt och underbar. Och jag klagade inte. Jag hade min drömkille, och jag var inte bara kär i honom för att han är Harry Styles, utan för att han var han. Vi hade nu varit tillsammans i 5 månader och jag tyckte allt var perfekt.
 
 
 
 Med tysta rörelser så gick jag upp ur sängen för att sätta örat mot dörren. Det var Harry som pratade i telefon.
"yeah...yea i know..." mummlade han. "But I screwed it up Liam, I fucked up big time." sa harry i ett förtivlat tonläge. Vad har han gjort nu? Vi hade varit på separata fester kvällen innan, jag hade varit på en klubb med mina vänner och Harry på en annan med sina killkompisar. En fest kväll utan varandra, med sina bästa vänner. "But what if..." började Harry igen. "No Liam...i can´t" viskade harry hest. "But i fucking kissed her! I fucking betrayed my girlfriend" sa Harry i en liten högre ton samtidigt som jag hörde han gå en bit bort. Otrogen? HAR HAN VARIT OTROGEN, MOT MIG? Jag har hört många beskriva ett hjärta som gått sönder, men jag har själv aldrig upplevt det, men nu fan sprack det. Jag höll min hand över mitt hjärta som skydd som om det skulle explodera. Tårarna rann och jag kunde inte längre stå upp av smärtan inom mig, jag åkte ner på huk och kände hur hela jag verkligen brast isär. Hela mitt liv förstördes just på några sekunder. Jag tryckte min hand mot mitt knä för att försöka lugna ner mig och försöka få smärta på nåt annat ställe än hjärtat, men det gjorde lika jävla ont. Det kändes som tusen knivar vreds om och jag knep ihop ögonen. När jag hörde svaga steg gåendes mot rummet ställde jag mig snabbt upp och halvsprang från dörren och slängde mig i sängen och torkade mig om ögonen. Jag slängde på mig täcket och stängde ögonen för att låtsas sova i samma sekund som dörren öppnades. Jag kisade svagt och såg Harrys figur synas. Men han vände snabbt om när han hittat det han letat. Jag spärrade upp ögonen igen och satte mig upp med kroppen lutandes framåt och brast ut i gråt igen. Vafan ska jag göra? Jag kan inte bara glömma det här. Jag slet i håret och försökte att inte låta så mycket när jag grät även fast hela jag föll isär. Okej, andas och tänk på något annat...Efter många försök att lugna ner mig lyckades jag äntligen. Jag fick mig ur sängen och gick till min garderob. Jag satte bara upp håret i en svans, slängde på mig mjukisbyxor och ett svart linne. Jag gick svagare än någonsin ut ur rummet i kampen om att blinka iväg tårarna som envisades om att komma. Harry satt i soffan utanför köket och scrollade igenom telefonen. Han kollade upp på mig med ett leende, men det försvann lika snabbt som det kom fram, trots att jag försökt dölja att jag gråtit så kunde han se igenom det. "what´s wrong babe?" sa han med sin hesa morgon röst. Nä, jag kunde inte hålla det längre."I´m not your babe anymore Harry" började jag argt med en låg röst. "You seem to have found another babe" sa jag och rösten brast såklart på slutet. Harrys ögon vidgades och han ställde sig upp ur soffan samtidigt som jag tog ett steg tillbaka. "Kat...did yo" började han men jag avbröt. "If you´re gonna ask me if i heard what you said to Liam on the phone, yes, I heard every fucking word Harry" han såg ner i marken snabbt innan han kollade upp igen i mina ögon och försökte ta ett steg fram. "Stop" skrek jag, "you are not coming any closer to me" skrek jag och höll upp handen. "Kat...I did a terrible mistake...but I was drunk okay? I didn´t know what I was doing" försökte han försvara sig med. "Harry, being drunk is not a thing you can blame on" "But it was a mista..." försökte Harry igen. "NO, no harry. You promised me to never leave my side, and you fucking betrayed me when you for once were without me?" skrek jag samtidigt som tårarna strömmade och knivarna i hjärtat vreds om igen. Han sträckte ut armen igen och skulle säga nåt men jag avbröt. "Am I not good enough Harry? After all the things you said to me, i actually thought you meant them" han skakade på huvudet "Kat you´re perfect to me, and I mean everything i´ve said to you! It was a fucking mistake Kat, can you please forgive me?" bad han. Ena delen av mig ville ha kvar det jag älskade mest av allt, men den andra delen som var så jävla förbannad tog över. "I said no harry, I think it´s over, I...it´s...I´m leaving Harry..." sa jag svagt mellan hulkningarna och innan Harry hann säga något vände jag mig om och halvsprang ut och på vägen fick jag tag på min väska. Jag hade fortfarande kvar min lägenhet även fast jag nästan alltid var hos Harry. Det slog mig snabbt att jag hade i princip allt jag ägde hos honom. Men det var ett senare problem för jag brast, jag var så jävla sönder och förstörd.
 
 
 
 6 månader hade gått...6 hela månader av smärta och saknad. Många tyckte att jag överdrivde när de bara kysstes, men han var otrogen. Och när jag tidigare i mitt liv blivit dumpad av en douche, blev det extra påtagligt när någon, som jag verkligen älskade rakt igenom, hade bedragit mig. Tiden efter den där dagen i mars blev jobbigare än vad jag trott. Till en början skrev han till mig non stop och stod till och med utanför min lägenhet några dagar efter jag rusat ut ur hans lägenhet. Men jag vägrade då, jag vägrade släppa in honom i mitt liv efter vad han gjort. En vecka efter visste jag att han skulle iväg på jobb så då kunde jag, med min extranyckel, åka till hans lägenhet och ta det som var mitt.
Nu 6 månader senare är det, förutom att hela mitt liv förstördes, knappt något som förändras. Jag jobbar kvar på mitt jobb och här om veckan fotade jag faktiskt Lana Del Ray för en tidning. Vilket var sjukt coolt.
Jag satt nu i min lilla soffa framför teven. Jag slängde en blick på klockan bredvid teven där den visade 14.49. Jag tänkte att jag kanske borde röra mig utanför lägenheten eftersom jag mest bara varit instängd i flera månader, så så fick det bli, jag kan inte bara vara i min lägenhet hela mitt liv. Jag släppte ner mitt hår från den fula hästsvansen för att sedan gå till hallen. Jag klev i mina converse och tog på mig min gråa kofta eftersom jag bara hade linne på mig. Jag slängde en blick ut genom fönstret och de verkade vara skinande sol nu i september, så jag gick grävde i min väska efter ett par solglasögon och gick sedan ut. Jag pluggade i hörlurarna i mobilen och satte på peppande musik. Jag hade inget mål med min ute vistelse, utan jag tänkte bara få lite frisk luft. Efter vad som kändes som ca 30 minuter lyfte jag blicken och såg att jag närmade mig sjön. Jag gick på vänster sida av vägen några hundra meter innan jag gick längs hörnet på huset för att svänga vänster ner till vattnet. Jag gjorde det hela med blicken nere i marken så jag märkte inte när någon gick in i mig. Jag knuffades lätt och sidan. "Hey, look where you´re goi..." fräste jag, men kunde inte fortsätta innan jag mötte de skogsgröna ögonen. Fuck. Harry. Inte nu. "Oh...hey Kat..." sa han och drog handen genom håret. Hans hår hade växt en bit, han hade även en liten skäggstubb och jag kunde tydligt tyda hans ringar under ögonen. Han såg förstörd ut.
"Hey...Harry" fick jag ur mig. Han gick ett steg närmare och tog tag i min hand. Och den här gången hindrade jag honom inte eftersom jag var i chock. "Look Kat...I know i was a dick...what I did was not okay, and i know that. But i can´t live without you, you´re my everything and I haven´t been the same since you left. I´m thinking about you all the time..." sa han lite darrande på rösten. Tårarna i mina ögon började stiga men jag kunde inte säga någonting. "So Kat..could you forgive me?" bad han. "I promise you that I´ll never do something like this, no matter how drunk I am. You are the only thing I want. please give me one more chance? We can make it work" avslutade han sen. Hans ögon såg djupt i mina och jag såg hur han verkligen menade allt han sa. Jag kunde inte få ur mig någonting så jag nickade bara svagt. Han lutade sig fram och pressade sina perfekt läppar mot mina och jag kunde inte annat än besvara den. Han lutade sig svagt bak och log mot mina läppar och jag kände samma sak så jag härmade hans rörelse.För det kändes rätt, även fast jag var förbannad på honom förut så kunde vi få det att fungera. För han var mitt allt. Vi avslutade kyssen och flätade ihop våra händer och vi log mot varandra innan jag återvände till verkligheten och hörde ett tiotal kameror blixta. Men i det här tillfället gjorde det inget, för jag var så jävla lycklig igen.
 
 
 
----------------------
Hej allesammans! eller ja, de 5 stycken som troget kikar in på min blogg. TACK TILL ER.
 
Så jag har varit borta i typ två månader. Jag har varit i Stockholm och sett one directiooon, vilket var helt fantastiskt. Efter det var jag på konfírmation. Sen har jag bara helt enkelt haft sommarlov, tagit en paus, vilket jag behövde.
 
Om 6 dagar ska jag träffa en människa som bor i södra Sverige. Den här människan är min bästa vän, eller nä bättre än bästa vän. Hon är min soulmate, och jag vet att många tror att soulmate oftast är ett förhållande, men i vårat fall är det inte så, det är en stark vänskap. Och jag ska nu alltså få möjligheten att träffa henne, Katarina Kaluzny, i malmö nästa torsdag. Och det är så sjukt. Vi har skrivit sen ungefär februari, och vi har verkligen skrivit om allt som det går att skriva om, verkligen allt. Och det är så skönt att ha en sån människa i sitt liv. Och alla har en sån, det gäller bara att hitta den, och jag hade världens tur att hitta min soulmate, och det kan jag inte tacka nog för. För hon har gjort mig till en bättre människa, hon har hjälpt mig genom problem, stora som små. Och det är så sjukt hur fantastisk en människa kan vara.
 
Så vi har alltså räknat ner från typ 70 dagar, när vi fick reda på att jag skulle  ner till malmö och att hon kunde åka ner. Vi har räknat dag för dag, och det är nu 6 fucking dagar kvar. Jag måste medge att jag är lite nervös, men samtidigt SÅ JÄVLA TAGGAD.
Jag har funderat länge på om jag ska ge henne någonting som tack typ när vi träffas, men med så dålig fantasi som jag har så har jag inte kommit på någonting. Eller jag har en liten sak men det är ingenting. Så igår kväll fick jag för mig kring 1 på natten att jag skulle skriva en one shot till katta. Så jag satt till kvart i 4 och skrev det här. Sen vaknade jag nu kring 11 och fortsatte. Och låt mig säga dig att det tog lång tid, men det var värt det, för jag hoppas du blir glad Katta? och det är det som spelar roll.
 
I alla fall så hoppas jag att ni alla gillar det här inlägget! och jag hoppas ni alla mår bra och förstår hur värdefulla ni alla är....och jag hoppas ni alla hittar eran soulmate, för ni förtjänar det. HA EN BRA SOMMAR!!