CHAPTER SIX

Tidigare:
- I haven´t texted her yet actually...sa jag och bet mig på läppen. Vi hade haft så fullt upp efter konserten så jag hade glömt bort att höra av mig till henne. Undra vad hon trodde.
- Then do it now, mate! det var nu Louis som ryckte in och slog mig löst på armen. Jag nickade och grävde i fickan efter min telefon. Med nervösa fingrar började jag skriva.
 
/Hi. I just wondered how you´re doing? And are you free tommorrow? xx /Harry /
 
Det här med att skriva meddelanden till tjejer var jag inget proffs på. Innan jag ångrade mig skickade jag iväg det. Bättre ett dåligt sms än inget? Jag pustade ut och kliade mig på huvudet. Jaha. Nu är det skickat.
 
 
 
Harrys perspektiv:
Jag rullade runt i sängen med telefonen i ett fast grepp. Klockan var nu kring ett på natten. Jag hade gått in på mina sms säkert 15 gånger den senaste timmen, liksom för att vara säker att jag inte missar om hon svarar. Hon hade inte svarat än Sofia. Hon kanske inte ville svara på okända nummer? Fast jag hade ju skrivit mitt namn i smset så det kan ju inte vara det. Hon kanske bara inte vill svara. Eller så har hon bytt nummer? Nä varför skulle hon gjort det. Jag satte mig upp i min säng med händerna i ett hårt grepp runt telefonen. Fortfarande inget. Jag klickade upp instagram för att fördriva lite tid och tänka på annat. Min tumme gled över telefonens skärm och jag började bläddra ner över alla kommentarer. Mina fans var verkligen fina, de la verkligen ner tid på oss...men jag kunde inte få Sofia ur mitt huvud. Jag tryckte ner instagram och gick in på kontakter, bläddrade ner till S där jag skrivit in hennes nummer. Jag skulle precis trycka på luren som skulle leda till att jag ringde henne när jag insåg att klockan var rätt så sent. Jag ville inte riskera att väcka henne så jag bestämde mig för att ringa henne morgonen därpå. 
 
 
 
Sofias perspektiv:
- NO...NO NOOOO. PLEASE!! jag slängde mig upp i sittande position utan att känna någon smärta alls. Min andning var snabb och svetten rann längs min rygg och panna. Jag la mig ner igen när jag efter en stund förstått att det bara var en dröm. Under hela natten hade jag drömt samma dröm om och om igen. Jag drömde att vi krockade, så som vi gjorde men skillnaden var att jag inte överlevde, utan jag såg bara min döda kropp ligga där tillsammans med Saras blodiga kropp. Den drömmen hade inte velat lämna mig under hela långa natten. Varje gång hade jag skrikit och vaknat upp alldeles kallsvettig. De första gångerna hade en sjuksköterska rusat in till mig men när det hänt 3 gånger sa hon att jag skulle trycka på en knapp vid sängkanten ifall något var allvarligt.
Jag lyfte blicken mot den svartvita klockan som nu visade halv 9. Inte lönt att försöka sova igen. Jag lutade mig tillbaka, gosade ner mig i de tygstycke som faktiskt var rätt så skönt och pustade ut. Nu var mitt minne klarare och smärtan mindre. Det kanske berodde på allt smärtstillande jag fått men glad för det var jag garanterat. Skulle jag trycka på knappen för att få frukost? Nej jag var inte så hungrig. Med min vänstra hand sträckandes över till andra sidan rullade min kropp över till sidan så att jag kunde nå min väska. Jag grävde försiktigt i den och kände något hårt och kantigt. Min telefon. Jag tog upp den och skrev vant in min kod. 5 nya meddelanden. 3 av dem var från mamma som var orolig över hur jag hade det i London. Jag hade lovat att smsa varje kväll. Nu hade jag inte smsat på...2 dagar. Skulle jag berätta sig om olyckan? Nä inte än i alla fall. Jag skrev snabbt in att allt var bra. Fy vilken lögn. Jag skrollade ner och såg ett sms från min klasskompis Nella som undrat hur jag mår. Jag suckade till samtidigt som jag skrev in ett "det är okej" meddelande även fast jag egentligen mådde skit. Jag tryckte bort konversationen och kollade på mitt sista meddelande. Okänt nummer. Mina ögon blev stora som tefat och mitt hjärta hoppade över ett slag när jag läste sista meningen och läste vem det var ifrån. Harry. Jag trodde aldrig han skulle höra av sig. Jag satt en stund och velade hit och dit om vad jag skulle skriva, det skulle låta jättekonstigt om jag skrev ´nä tyvärr jag är på sjukhuset´ även fast det är sant. Alla möjliga frågor åkte runt i min hjärna när plötsligt mobilen började ringa. Jag hoppade lätt till av den höga signalen innan jag fokuserade blicken på siffrorna som visades på skärmen. Vem var det? Det var ingen i min kontaktlista i alla fall. Det var säkert bara någon försäljare. Med en snabb rörelse tryckte jag på den röda knappen som tryckte bort samtalet. Jag lutade mig tillbaka igen och stängde ögonen men inte länge utan bara ett par sekunder senare hörde jag den skarpa signalen igen. Det måste vara något viktigt...Med en irriterad och osäker rörelse tryckte jag på ´svara´ och förde mobilen mot örat.
- Hello it´s Sofia! sa jag med så glad röst som möjligt även fast det inte alls var så jag kände, min bästa kompis låg i koma och jag var tvungen att ligga inne på sjukhuset ett tag till. Min röst funkade igen så jag lät inte som någon gammal rökare längre. Jag hörde en mörk harkling.
 - Um hi, it´s me. Ummm, it´s Harry...sa den mörka rösten som nu visade sig vara Harry. Jag tappade hakan men samlade mig snabbt och harklade till. Just när jag skulle svara avbröts jag av Harry.
- Eh...I was just wondering if you...if...if you saw my text? sa han sedan. Fan vad pinsamt att jag tog så lång tid på mig att svara.
-  Yeah...I was just about to answer. I´m sorry it took so long but I´ve been...busy...sa jag och insåg hur rösten dog ut i slutet av meningen. Jag ville begrava mitt ansikte i mina händer men eftersom den ena handen var upptagen och den andra fortfarande gjorde ont att röra fick jag nöja mig med att slänga bak huvudet i frustation.
- Soo....började han men det tog några sekunder innan han fortsatte. Åh, han verkade nervös. Gud vad gulligt.
- Do you...wanna do something then? åh... den frågan som jag inte ville att han skulle ställa. Jag kan ju inte ljuga eller missa den här chansen. Lika bra att säga sanningen då...
- Um...I would love to..but...I´m in the hospital right now and i wont be out in a couple of days...I guess... Nä usch. Harry fucking Styles frågar mig om jag vill hitta på något och jag kan inte få mig ut ur detta förbannade sjukhus. Det blev tyst i luren ett tag.
- What?? why...I mean...why are you in the hospital? frågade han. Jag kunde nästan höra lite oro i hans röst. Folk har alltid sagt att han är den mest jordnära av killarna och det verkade helt sant.
After the concert we...a car drove in to the car we were in...and well...we are inte the hospital now...sa jag och en flämtning hördes. Innan han svarade ville jag försäkra om att jag...typ...var oskadd.
- But I´m fine though! I just broke my arm...and I have bruises at some places but...I´m fine...försäkrade jag. Var jag verkligen okej? Nej inte riktigt. Sara då? Lika bra att berätta det också. Han fick aldrig prata stackaren.
- But Sara...she´s....um...in...coma...sa jag svagt. Jag kände mina ögon vattnas och innan jag hann stänga dom hade redan ett par envisa droppar tagit sig över kanten och ner för kinden. INTE SNYFTA TILL SOFIA. HÅLL KÄFTEN. Sa jag till mig själv i hjärnan. Det blev återigen tyst och jag satt förgäves och försökte hålla in gråten.
I...I don´t know what to say...I...omg...sa han så försiktigt som möjligt.
- It´s okay! or...It will be...in the end. But I´m fine! försäkrade jag samtidigt som jag försökte låta glad.
- No you´re not okay. I do believe you will be...but you´re friend is in coma, Sofia. And.... are you all by yourself or do you have any relatives there? började han. Mitt hjärta stannade till. Han brydde sig.
- No...no I´m by myself...svarade jag tillbaka.
- Then perfect, It´s a date! Wich hospital are you staying in?   VA? Vad snackar han om? Han kan ju inte komma nu. Jag ser ju för tusan ut som ett troll eller något. Jag började röra mig oroligt i sängen med blicken runt i rummet letandes efter något vettigt som skulle piffa upp mig.
- But...I loo...hann jag säga innan han avbröt mig.
- No but´s, I´m coming over and checking on you. Because I care about you...! hans ord var svåra att ta in. Brydde han sig, om mig? Jag trodde inte riktigt på hans ord men jag kunde inte säga nej direkt. Men vänta var är jag? Jag hade inte frågat vilket sjukhus jag var på. Det fanns många sjukhus i denna stad. Vilt tittade jag mig runt efter något tecken. Åhh varför hade jag inte frågat var jag var??
- Alright...but...I don´t know where I am really...sa jag osäkert. Jag suckade svagt till och vilade blicken på en skylt genom fönstret. Men idiot, det står ju där!
- Um, I´m staying at the eastern hospital, the one that´s green on the outside...sa jag samtidigt som jag undrade om min förklaring var hemsk.
- Oh right! That´s the big one. I´ll be there in half an hour! Alright? sa han glatt. Fuck fuck fuck fuck. Ska han komma? Om en halvtimme? Andas Sofia, andas.
- Uh...alright...sa jag fortfarande helt borta.
- See you in a bit then! sa han och la på så ett dovt pip uppstod. Vad tusan ska jag göra? Jag kan ju inte se ut såhär. Knappen, knappen! Jag tryckte förgäves på knappen för att få hit en sjuksköterska och det gick snabbt för snart kom en sjuksköterska med ett förskräckt uttryck i ansiktet. När hon såg att jag såg någorlunda okej ut såg jag hur hon slappnade av. Jag såg att hon blev lite irriterad men jag gick rak på sak.
- Do you have any make up or somthing? Maybe something to make my hair look better? A...friend is coming and I can´t look like this!! mitt tonläge blev nästan som ett skrik i slutet. Men vafan, Harry Styles ska komma.
Hon såg frågande på mig innan hon gick mot dörren och vände sig om.
Well, I think I can help you...I´ll be right back! sa hon med ett leende på läpparna. Tack gode gud att den unga tjejen kom istället för den sura damen. Jag sa ett snabbt tack innnan hon stängde dörren. Herregud.
 
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 6! Som sagt, ursäkta att det var sent men...livet kom emellan. Hoppas ni tyckte om det i alla fall! Vad kommer hända härnäst?
Vilka läser min blogg? Jag är intresserad av att veta vilka ni är!♥
 

Information (uppdaterat)

Update: En läxa som jag hade glömt dök upp idag varav inget kapitel. Det kommer imorgon, förhoppningsvis! Kram på er!
 
Jag ber om ursäkt att kapitlerna varit sjukt sega på sistone. Jag har aldrig sagt en speciell dag men jag hade tänkt minst en gång i veckan. Jag hade tänkt lägga upp ett kapitel igår men då skulle jag och bowla med några kompisar sen vara med dom och ni förstår väl att jag inte kan välja novellen före kompisar? Idag ska jag på ett 2 dagars konfa träff så det resulterar också till att jag inte kan skriva.  Ska försöka skriva när jag kommer hem på söndag men jag är nog rätt trött efter en dag och natt med lite sömn.
 
Men vi hörs så fort som möjligt! Kika in på söndag eller måndag så hoppas jag ett kapitel kommer upp. Det kan komma senare, det beror på inspirationen.
 
Ha en bra helg allesammans!♥
 
 

CHAPTER FIVE

Tidigare:
Jag lutade mig bak i stolen och pustade ut, jag greppade tag i Saras hand och log. Gud vilken kväll alltså. Jag skulle precis börja prata med Sara som satt och pillade med mobilen när jag möttes av ett bländade ljus bakom Sara.
- EY WATCH OUT!! skrek jag åt chauffören. Jag hörde ett kraftigt tutande ljud innan jag kastades fram och tillbaka i min plats. Jag knep hårt ihop ögonen när jag hörde glassplitter. Mitt grepp om Saras blev allt hårdare när jag kände hur hennes hand började glida ur min hand. En obeskrivlig smärta uppstod i hela min kropp.
- SARAA!  hann jag skrika innan allt blev svart.
 
 
Pip....pip....pip.....pip.
Jag vaknade av det låga pipandet. Jag öppnade sakta upp mina ögon och tvingades blinka ett par gånger för att få en klar syn. Vita väggar med ett orange streck i mitten började klarna upp framför mig. Jag försökte vrida på huvudet för att se mer men det gick inte. Jag kunde inte röra på huvudet. Mina ögon flackade vilt runt över rummet så långt mina ögon räckte men huvudet var som låst. Var är jag?!. Jag kunde se min kropp under ett vitt täcke framför mig. Den täckte mycket av min syn så jag kunde inte uppfatta var jag var. Min högra arm var inlindad. Vänta hade jag brutit den? Va? Men när då?. Min blick åkte över till en apparat som stod på min vänstra sida och även nåt slags dropp stod där. På apparaten var det några siffror som blinkade till men även ett sådant där streck som åkte upp och ner. Jag levde i alla fall. Det var väl bra. Jag försökte prata men bara ett svagt läte lämnade mina läppar. Nu började jag få panik. Var jag på ett sjukhs? Det såg ut så i alla fall. Jag försökte sätta mig upp men jag kunde inte röra på kroppen heller. Vad händer??
 
- Damn it...hörde jag någon svagt säga. Jag måste ha somnat om för klockan på väggen framför mig visade några timmar senare än när jag vaknat för första gången. Den var nu kring fyra på kvällen. På höger sida om mig satt det en, vad det såg ut som, sjuksköterska som plockade upp en burk med pennor. Jag försökte sätta mig upp och den här gången gick det. Jag försökte sätta mig bekvämt men hur jag än satt mig gjorde det fruktansvärt ont. Så jag fick nöja mig med att ligga ner. Jag försökte säga vem är du? men det ända som kom ut var: whroo ayo. Det gjorde till och med ont att prata. Varför kunde jag inte prata? Den medelåldriga kvinnan med gråa slingor verkade höra mig eftersom hon snabbt tittade upp på mig med stora ögon.
- Sofia..? började hon. Jag nickade bara till eftersom jag inte ville uppleva smärtan som jag nyss upplevt.
- I´m nurse Amber...sa hon försiktigt. Okej men vad gör jag här? Jag försökte mig återigen på att säga någonting men som förra gången kom bara ett tyst läte ur min mun. Jag gissar att hon såg min oförstående blick.
- Do you know why you are here? frågade hon sedan. Jag skakade lätt på huvudet innan hon började förklara.
You and your friend were in a accident yesterday. You were on your way from a concert when a car drove into you. You were lucky, your right arm is broken, your knee is swollen and you got some bruises pretty much all over your body.  But everything will heal and you we´ll be fine in some weeks. Sa hon sedan tydligt. Nu slog det mig. Konserten. Vakten som frågat om mitt nummer. Efter konserten fick vi tag i en taxi sen är det helt svart. Jag kunde nu vrida på nacken och jag tittade vilt runt efter Sara. Var är hon?.
- Whee, whs Saaa? fick jag ur mig. Orden formulerades inte som jag ville men Ambers ögon ändrades snabbt till oroliga. Hon tittade undan en stund innan hon mötte mina ögon igen.
- She´s...she didn´t do as good as you did. She broke some stuff.... and she´s in coma right know...sa hon så tyst som möjligt. Som om hon inte ville att jag skulle höra. Men nog gjorde jag det. Klart och tydligt. Koma? Vänta va? NEJ DET KAN INTE HÄNDA. Tårarna började envist rinna ner för min kinder och snart begravde jag mitt ömma huvud i mina händer. Jag satt en stund och bara skakade på huvudet som jag hade i mina händer när jag kände en hand på min axel. Jag visste att det var Amber så jag sket i att titta på henne. Utan jag mumlade bara i mina händer.
- Bu what if, wha if....if she dsnt wakk up theen? min röst var återigen inte pålitlig men jag fick fram några ord.
- I´m afraid it´s a pretty big chance...her state is stabile right now but we never know what can happen...sa hon lungt. Som om det inte skulle göra mig orolig? 
- But if...if...if she diess. Wha am II suppposed to do? II have nobodii! sa ja så högt som jag kunde. Vid detta läga hade jag lyft blicken från mina händer till hennes gröna ögon. Nu började smärtan från skriket komma. Jag greppade tag om min hals med den vänstra handen som inte var bruten för att på något sätt dämpa smärtan. Det fick ingen vidare effekt. Hon klappade på mitt ben innan hon sa.
- Sofia...we do what we can. Of course we want her to wake up but it´s not that easy, you know...but you need to rest now. I´ll be back and check on you in a couple of hours. Are you hungry? Do you want some food? jag skakade bara på huvudet innan jag utmattad la mig ner i sängen igen. Innan hon stängde dörren till mitt rum stack hon in huvudet igen.
- And oh, I almost forgot, your bag is on the table over there! sa hon och pekade på det lilla bordet på min högra sidan där jag nu såg min svarta väska som innehöll min mobil, plånbok och lite smått och gott. Jag var för utmattad för att orka lyfta armen och kolla ifall någon har velat nå mig så jag lutade mig bara tillbaka i sängen och pustade ut. Om någon har skickat något kan det vänta, det kan inte vara så viktigt, tänkte jag innan jag slog igen mina ögon. 
 
--
 
Harry´s perspektiv.
- Okay from the top everyone! hörde jag Liam säga. Vi hade en konsert senare ikväll och just nu var vi tvugna att gå igenom ett par låtar inför kvällens konsert. Niall såg utmattad ut och Zayn satt på golvet och såg ut att behöva lite frisk luft.
Liam, I think we all need a break now. We know all the songs and dance moves. Let´s go and eat something! sa jag när jag insåg hur mycket vi jobbat idag. Vi förtjänade en paus. Han nickade till och gick av scenen samtidigt som Zayn hoppade upp från golvet och började gå efter. Jag slängde en blick på Niall som hade ett tacksamt leende på sina läppar. Jag log tillbaka innan jag följde efter mina vänner ut ur arena till den friska luften.
 
- Ey Harry, how did it go with that girl? sa Niall och blinkade med ena ögat. Jag himlade med ögonen samtidigt som jag spände fast mig med bilbältet. Just det. Sam hade ju fixat ett nummer åt mig. Jag lirkade upp lappen jag fått igår och granskade siffrorna på pappret som jag fått. Sofia. Det var hennes namn. 
- I haven´t texted her yet actually...sa jag och bet mig på läppen. Vi hade haft så fullt upp efter konserten så jag hade glömt bort att höra av mig till henne. Undra vad hon trodde.
- Then do it now, mate! det var nu Louis som ryckte in och slog mig löst på armen. Jag nickade och grävde i fickan efter min telefon. Med nervösa fingrar började jag skriva.
 
/Hi. I just wondered how you´re doing? And are you free tommorrow? xx /Harry /
 
Det här med att skriva meddelanden till tjejer var jag inget proffs på. Innan jag ångrade mig skickade jag iväg det. Bättre ett dåligt sms än inget? Jag pustade ut och kliade mig på huvudet. Jaha. Nu är det skickat.
 
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Sådär! Nu fick ni lite ur Harry perspektiv. Jag hade helst velat undvika att skriva från nåt annat perspektiv än Sofias men jag insåg att det inte kommer fungera att bara skriva från hennes. 
Jag vill även be om ursäkt för dålig uppdatering. Inspirationen har inte varit på topp och jag har helt enkelt inte haft tid. Hoppas ni gillade delen i alla fall.
 
Hur kommer det gå för Sara och hur går det för Sofia och Harry? 
 
Glöm inte att kolla in länkarna i här till höger. Ska speciellt länka denna: http://throughthedark.devote.se/ och denna: http://novellfoton.blogg.se/. Kika in dom. Jättefina bloggar!♥