CHAPTER EIGHT

Tidigare - Kayla:
- hum...yeah! Are Maya working today? frågade jag. Maya var en gullig tjej. Hon hade ett ganska lika liv som mig. Hade inte riktigt klarat skolan och sedan fått detta jobb det knappt behövdes några bra betyg för. Men hon var en fin människa.
- Yeah she´s is in the back opening some box with new stuff! sa han och pekade på dörren som ledde till lagret. Jag nickade snabbt innan jag gick bakom skynket och möttes av Maya´s svarta krull. Hon vände sig om och log brett.
- Heeeey! sa hon samtidigt som vi möttes i en kram.
- How was your weekend? frågade jag. Hon log till.
- Good! But what do you say about a lunch at starbucks? I really have to do this right now! sa hon blygt och log svagt. Jag nickade till och vinkade hejdå innan jag gick ut i butiken igen. Så nu har jag bara 7 timmar kvar att jobba.
 
Kaylas perpektiv.
- It was really nice eating lunch with you Maya! We should do it more often! sa jag med ett leende på läpparna tittandes ner på Maya. Hon log smått och nickade.
- Yeah we should! sa Maya lite blygt men höjde blicken till mina ögon och log ännu större. Jag klappade henne på axeln innan vi gick in i butiken igen. Vårat såkallade jobb. Maya gick tillbaka till de oöppnade lådorna medan jag gick och ställde mig bakom kassan. Ingen människa var inne i affären. Inte ens Brant sågs till. Han var förmodligen bak i lagret och fikade. Vilket han brukar göra hela tiden. Jag kan väl lika gärna surfa runt på nätet nu när det inte är några kunder och ingen som kollar. Jag loggade in på Londons nyhetssida. Lite tråkigt ja men Brant märker om vi går in på någon annan sida än nyhetssidor. Jag skrollade ner på sidan och blickade runt över sidan. Nyheter om kändisar var fanns här och där. Någon brand ute på landet. Men det var en artikel som fångade mitt intresse. Taxi car hitted by a truck. 3 people badly injured. Jag klickade upp artikeln och läste mer noggrant. Det visade sig att två personer var påväg hem från en konsert och att en lastbil helt enkelt kört in i sidan av bilen. Lastbilschauffören visade sig även vara onykter. Usch vad tråkigt. Jag la inte mer energi på det utan jag tryckte ner sidan och drog handen genom mitt svarta, lockiga hår. Jaha jag kanske ska hjälpa Maya eller något? långsamt lunkade jag iväg med tunga steg mot Maya.
 
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Tidigare - Sofia
- I will see you soon, yeah? sa han och tog i min hand och kramade den. Ingen kan nog förstå hur mycket jag svettades. Har nog aldrig rört någon kille så mycket som nu, lite tragiskt att jag knappt kramat någon kille förutom min pappa. Jag log till och nickade snabbt.
- Um, yeah I guess...sa jag till svar. Han släppte min hand och började gå mot dörren. Han öppnade dörren men innan han gick ut vände han på sig, log och höjde handen. Jag höjde min vänstra hand och log större än någonsin.
- Bye....good luck! sa jag och Harrys leende blev bara ännu större. Sen stängde han dörren. Borta.
 
 

Sofias perspektiv - några timmar senare
"So your tests where good and you are free to go. You have to come back in a week. We need to check your broken arm. Oh, you can take a shower over there before you leave if you want! your clotes is on the chair" Sa sjuksköterskan Gina samtidigt som hon pekade på en dörr som ledde till badrummet och sen över till stolen i hörnet under fönstret. Jag skakade på huvudet och tittade ner på mina händer som jag hade i knäet. Vad ska jag göra nu då? Jag har lite mindre än 2 veckor kvar här i London och min kompis är i koma? Vad ska jag göra? Min ända kompis är i koma och jag har ingen annan jag känner här i London. Förutom Harry och killarna då...men jag kan ju inte hänga på dom hela tiden tills jag ska hem.
"Can I go and visit Sara before I leave?" frågade jag. Hon såg ut att fundera en stund men sen nickade hon på huvudet. "Yeah absolutely. Just wait here for awhile, I´m just gonna check with the others if it´s ok! I´ll come back soon!" sa hon vänligt innan hon lämnade mig ensam igen. Hur ska jag känna mig? Jag ska äntligen få se min bästa vän igen men jag kommer inte kunna prata med henne. Återigen suckade jag högt och blundade. Jag ska i alla fall få se henne...och hon lever, typ.
 
"And here it is! Room number 48. She´s inside. I´ll leave you alone now!" sa Gina och gav mig ett övervänligt leende och en klapp på axeln. Jag andades långsamt in och ut innan jag tryckte ner handtaget och med försiktigt steg gick in i det lilla rummet. Där låg hon, med slangar överallt. Till vänster stod det tre olika maskiner. Jag la inte märke till vilka utan min blick gled upp till hennes ansikte. Så blek och livlös men ändå så vacker. Till höger om sängen stod det en, vad det såg ut som, obekväm trästol. Jag gick sakta fram till stolen med blicken fäst på Sara. Som om något skulle hända. Jag strekte skakandes ut min hand och tog tag i Saras bleka hand som hade slangar stickandes ut från den. Försiktigt knep jag ihop handen och flyttade blicken upp till hennes ansikte. Hennes långa bruna fransar var lika fina som vanligt och hennes hår var trots allt väldigt fint. 
"Hey Sara..."sa jag. Jag hade ingen aning, hon kanske hörde mig? Det kändes i alla fall bra att prata med henne."The concert was aaamazing right? It was so fun jumping around and screaming. And you know what? Harry visited me earlier! He was sooo nice. We talked for hours! And...he gave me a hug!! Oh Sara I can´t believe it!" sa jag fnissandes medan jag väntade på ett taggat svar från Sara. Men fan. Hon ligger i koma dumhuvud. Jag log svagt till innan jag fortsatte prata för mig själv. Och Sara. "And he said that we should hang out some day! Hang out?! I think I need a moment..." sa jag högt och andades därefter långsamt in. Fan, vad gör jag? Mina ögonen vattnades och jag tittade ner på mina fötter. "I...I don´t know what to do Sara..."sa jag och min röst brast och gick upp i falsett i slutet. Jag blinkade till och där brast det. Salta tårar rann ner för mina osminkade kinder. Jag ville torka tårarna men jag ville inte släppa Saras hand så jag lät tårarna rinna en efter en. Jag snyftade till och drog in snoret som runnit. Fan.
"I just...I can´t live without you! I can´t..."sa jag fortfarande högt snyftandes. Jag flyttade lånsamt mitt huvud fram mot sängkanten och la mitt huvud på våra händer och sidan av hennes magen. Jag bara låg där. Och grät. 
 
En harkling hördes och jag lyfte snabbt på huvudes och bländades av ljuset. En gestalt börjades bli klarare och klarare. Gina.
"How are you Sofia?" sa hon medlidande och fäste blicken på Sara. Hon log svagt och mötte min blick igen. Förmodligen var jag röd i ansiktet av all gråt. Jag hade tydligen somnat ett tag avslöjade klockan eftersom den visade 30 minuter senare. "I don´t know really..." började jag men hann inte mer innan de förbannade tårarna såklart skulle börja rinna igen. Jag sket i att tårka bort tårarna och istället låste jag fast min hopplösa blick i hennes. Hon tog först ett litet steg framåt och stannade i någon sekund bara för att se om jag skulle bli sur om hon kom fram. Sedan gick hon till hörnet bredvid fönstret för att dra en stol fram till mig. Hon flyttade mitt hår från ansiktet och la det på min rygg. "I know it´s hard. I actually also had a friend who laid in coma" började hon och tittade bort men log. "He laid in coma in 3 years...it was hopeless. We counted him like he was dead. Because he practically was. They were just about turn of the machine because they thought that he never would wake up. But then he suddenly....just woke up" log hon med tårar i ögonen. Det kanske finns hopp. Men för tusan. 3 år? Hur fan ska jag leva utan henne i 3 år? Det hon sa fick ändå hoppet i mig lite större men ändå inte. "But I can´t live without her in three years!!" sa jag gällt och tårarna som för ett litet tag slutat kom nu tillbaka. Hur många tårar finns det? "Honey...I´m quite sure that she´s not gonna lay here for that long!" sa hon uppmuntrade. "But what if she..." mer hann jag inte säga föränn hon avbröt mig. "No what if´s! I´m a nurse, she isn´t that bad. I mean, she have some bruises but not some inside damages. We just have to wait and see..." jag log tacksamt och tittade återigen på Sara. Jag höll fortfarande i hennes hand. Jag kramade om den lite extra. Då kände jag någon rörelse från Saras håll. "GINA....Gina...she´s waking up!!!" skrek jag med blicken klistrad på Sara. Med snabba rörelser skyndade hon sig ut i jakt på hjälp medan jag bara stod där fastklistrad.
 
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hej finisar! Äntligeeen ett nytt kapitel! Nu hände det lite saker...oj oj. Vad tyckte ni om kapitlet??♥ Kommenterar ni får ni kapitel snabbare:)
 
Som ni såg så har jag ändrat sättet på hur de kommunicerar från - till ". Hoppas det är okej! Sen vill jag också be om ursäkt för alla svordomar...jag svär aldrig själv men Sofias karaktär är så. Hoppas det är lungt med er.
 

CHAPTER SEVEN

- See you in a bit then! sa han och la på så ett dovt pip uppstod. Vad tusan ska jag göra? Jag kan ju inte se ut såhär. Knappen, knappen! Jag tryckte förgäves på knappen för att få hit en sjuksköterska och det gick snabbt för snart kom en sjuksköterska med ett förskräckt uttryck i ansiktet. När hon såg att jag såg någorlunda okej ut såg jag hur hon slappnade av. Jag såg att hon blev lite irriterad men jag gick rak på sak.
- Do you have any make up or somthing? Maybe something to make my hair look better? A...friend is coming and I can´t look like this!! mitt tonläge blev nästan som ett skrik i slutet. Men vafan, Harry Styles ska komma.
Hon såg frågande på mig innan hon gick mot dörren och vände sig om.
- Well, I think I can help you...I´ll be right back! sa hon med ett leende på läpparna. Tack gode gud att den unga tjejen kom istället för den sura damen. Jag sa ett snabbt tack innnan hon stängde dörren. Herregud.
 
 
 
 Knack knack. Mitt hjärta gick i högvarv men jag tvingade mig själv att hålla mig lugn.
- Come in! sa jag snabbt. Jag hade kammat igenom mitt hår nu så att jag såg mindre äcklig ut. In kom krullhuvudet. Harry. Han sken upp i ett leende när våran blick möttes och jag kunde inte annat än följa med i leendet.
- Hello...sa han lite osäkert men flörtigt. Som sist fick jag gåshud av hans mjuka stämma. Jag blev alldeles till mig.
- So how are you doing? sa han sedan. Ja hur mår jag riktigt? Jag visste inte om jag skulle säga sanningen eller dra en vit lögn. Nevöst bet jag mig i läppen.
- I´m okay...it hurts when I move but I´m fine! sa jag uppriktigt. Jag var okej. Det var jag. Jag mådde inte bra men jag var okej. Hans lite oroliga blick mjuknade upp och ett litet leende placerades på hans fina läppar.
- Good! sa han snabbt och enkelt. Jag trodde det skulle bli stelt men inte alls, tvärtom. Vårt samtal flöt på bra och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Tänk att en människa kan vara så lättsam.
 
Efter timmar av pratande så ringde det i Harrys telefon. Han ursäktade sig och gick ut ur rummet. Äntligen kunde jag slappna av. En väldigt lång och tung suck åkte ut ur min mun. Jag kunde fortfarande inte ta in att han liksom...är här och pratar, med mig. Jag tog upp mobilen som låg vid min vänstra sida, jag låste upp den snabbt och tänkte kolla om någon kompis hört av sig. Sen slog det mig, jag hade ju inga kompisar, förutom Sara då...
Men jag kunde i alla fall kolla twitter. Alltid någon kändis som skrivit något. Men det dröjde inte länge föränn krullhuvudet visades igen. Han hade ett bekymrad min och han flackade runt med blicken hela tiden på vägen från dörren till min säng.
- Who was it? sa jag när jag efter lite tänkande kommit på något vettigt att säga. Han hummade till och drog handen genom håret, han bet sig på läppen en liten stund.
- It was our security guard....he said I have to be at the arena in 20 minutes. You know...we have a concert tonight! But we´ll be off for some weeks after that! sa han lite nedstämt men med en gnutta glädje i slutet. Han log ett osäkert leende mot mig. 
- Oh...alright! var det enda jag fick fram. Han gick fram två steg innan han bredde ut sina armar. Herregud. Tänk om jag luktar svett, tänk om han känner att jag är svettig, fuck, vad ska jag göra, vafan? Jag hann inte tänka så mycket mer innan jag följde hans gest och bredde ut mina armar. Herregud vad han luktade gudomligt och hans kramar. Har aldrig upplevt sån mysig kram förut. Han lutade sig svagt tillbaka och log glatt.
- I will see you soon, yeah? sa han och tog i min hand och kramade den. Ingen kan nog förstå hur mycket jag svettades. Har nog aldrig rört någon kille så mycket som nu, lite tragiskt att jag knappt kramat någon kille förutom min pappa. Jag log till och nickade snabbt.
- Um, yeah I guess...sa jag till svar. Han släppte min hand och började gå mot dörren. Han öppnade dörren men innan han gick ut vände han på sig, log och höjde handen. Jag höjde min vänstra hand och log större än någonsin.
- Bye....good luck! sa jag och Harrys leende blev bara ännu större. Sen stängde han dörren. Borta.
 
 
Kayla´s perspektiv:
Jag gick med snabba steg ner för stentrapporna i lägenhetshuset med håret fladdrande i nacken. Jag slängde en blick på min klocka på armen som visade 09.51. Jag skulle vara på jobbet på 9 minuter och i vanliga fall så brukade det ta, för att vara exakt, ca 14 minuter. Det betyder att jag skulle bli 5 minuter sen. Irriterat skakade jag på huvudet. Det var farligt att älska att sova så mycket jag gör. Min trista chef har nog fått nog av de gånger jag kommit sent...men på sista tiden har jag faktiskt varit i tid. Inte idag dock. Jag tryckte upp ytterdörren med axeln och möttes av den starka solen. Jag blev så bländad så jag var tvungen att stanna upp några sekunder för att inte ramla innan jag började gå med snabba steg längs gatorna. 
Efter 12 minuters av snabb gång var jag äntligen framme vid dörrarna till mitt såkallade jobb. Jag jobbade på en liten sko affär med knappt några kunder, en fucking sko affär av alla ställen? Ja tyvärr. Nog gillade jag skor men det var så fruktansvärt tråkigt att sälja dom men så går det när man går ut med kassa betyg från gymnasiet. Jag gick natur i 2 år, sen orkade jag inte mera. Så jag hoppade av och bodde hemma ett tag. Jag jobbade ett tag på en förskola men fy faro, så fruktansvärt jobbigt. Så jag försökte plugga ett tag. Det funkade ett år sen hoppade jag av. Jag fick panikattacker av all stress och hade mycket frånvaro på grund av det. Min kompis Susy tipsade efter några månader av bara liggandes hemma om denna skoaffären. Så det är där jag har varit de senaste 2 åren. Helt okej lön var det faktiskt. Jag hade precis köpt mig en egen lägenhet nu vid 20 års ålder.
Jag gick in bland alla hyllor och gick in genom den gungande dörren som ledde mig bakom disken där jag möttes av min chef. Brant. Han stod där med sin för stora randiga skjorta med hängslen och svarta byxor. Hans hår såg nyklippt ut. Han vände sig om och log sitt vänligaste leende.
- Kayla! There you are. I was just about to think that you overslept again! sa han och fnissade till. Jag slappnade av en aning när han sagt klart sin mening. Tur att han var på sitt bra humör idag.
- hum...yeah! Are Maya working today? frågade jag. Maya var en gullig tjej. Hon hade ett ganska lika liv som mig. Hade inte riktigt klarat skolan och sedan fått detta jobb det knappt behövdes några bra betyg för. Men hon var en fin människa.
- Yeah she´s is in the back opening some box with new stuff! sa han och pekade på dörren som ledde till lagret. Jag nickade snabbt innan jag gick bakom skynket och möttes av Maya´s svarta krull. Hon vände sig om och log brett.
- Heeeey! sa hon samtidigt som vi möttes i en kram.
- How was your weekend? frågade jag. Hon log till.
- Good! But what do you say about a lunch at starbucks? I really have to do this right now! sa hon blygt och log svagt. Jag nickade till och vinkade hejdå innan jag gick ut i butiken igen. Så nu har jag bara 7 timmar kvar att jobba.
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hej finisar!
Som jag lovade ett nytt kapitel. Som sagt, förlåt för hemsk uppdatering. Har haft noll inspiration.
 
Nu fick ni följa Kayla lite. Vem är Kayla tror ni? 
 
Ju mer ni kommenterar desto mer inspirerad blir jag = mer inlägg;)♥ 4+?
 
 
 
 

CHAPTER SIX

Tidigare:
- I haven´t texted her yet actually...sa jag och bet mig på läppen. Vi hade haft så fullt upp efter konserten så jag hade glömt bort att höra av mig till henne. Undra vad hon trodde.
- Then do it now, mate! det var nu Louis som ryckte in och slog mig löst på armen. Jag nickade och grävde i fickan efter min telefon. Med nervösa fingrar började jag skriva.
 
/Hi. I just wondered how you´re doing? And are you free tommorrow? xx /Harry /
 
Det här med att skriva meddelanden till tjejer var jag inget proffs på. Innan jag ångrade mig skickade jag iväg det. Bättre ett dåligt sms än inget? Jag pustade ut och kliade mig på huvudet. Jaha. Nu är det skickat.
 
 
 
Harrys perspektiv:
Jag rullade runt i sängen med telefonen i ett fast grepp. Klockan var nu kring ett på natten. Jag hade gått in på mina sms säkert 15 gånger den senaste timmen, liksom för att vara säker att jag inte missar om hon svarar. Hon hade inte svarat än Sofia. Hon kanske inte ville svara på okända nummer? Fast jag hade ju skrivit mitt namn i smset så det kan ju inte vara det. Hon kanske bara inte vill svara. Eller så har hon bytt nummer? Nä varför skulle hon gjort det. Jag satte mig upp i min säng med händerna i ett hårt grepp runt telefonen. Fortfarande inget. Jag klickade upp instagram för att fördriva lite tid och tänka på annat. Min tumme gled över telefonens skärm och jag började bläddra ner över alla kommentarer. Mina fans var verkligen fina, de la verkligen ner tid på oss...men jag kunde inte få Sofia ur mitt huvud. Jag tryckte ner instagram och gick in på kontakter, bläddrade ner till S där jag skrivit in hennes nummer. Jag skulle precis trycka på luren som skulle leda till att jag ringde henne när jag insåg att klockan var rätt så sent. Jag ville inte riskera att väcka henne så jag bestämde mig för att ringa henne morgonen därpå. 
 
 
 
Sofias perspektiv:
- NO...NO NOOOO. PLEASE!! jag slängde mig upp i sittande position utan att känna någon smärta alls. Min andning var snabb och svetten rann längs min rygg och panna. Jag la mig ner igen när jag efter en stund förstått att det bara var en dröm. Under hela natten hade jag drömt samma dröm om och om igen. Jag drömde att vi krockade, så som vi gjorde men skillnaden var att jag inte överlevde, utan jag såg bara min döda kropp ligga där tillsammans med Saras blodiga kropp. Den drömmen hade inte velat lämna mig under hela långa natten. Varje gång hade jag skrikit och vaknat upp alldeles kallsvettig. De första gångerna hade en sjuksköterska rusat in till mig men när det hänt 3 gånger sa hon att jag skulle trycka på en knapp vid sängkanten ifall något var allvarligt.
Jag lyfte blicken mot den svartvita klockan som nu visade halv 9. Inte lönt att försöka sova igen. Jag lutade mig tillbaka, gosade ner mig i de tygstycke som faktiskt var rätt så skönt och pustade ut. Nu var mitt minne klarare och smärtan mindre. Det kanske berodde på allt smärtstillande jag fått men glad för det var jag garanterat. Skulle jag trycka på knappen för att få frukost? Nej jag var inte så hungrig. Med min vänstra hand sträckandes över till andra sidan rullade min kropp över till sidan så att jag kunde nå min väska. Jag grävde försiktigt i den och kände något hårt och kantigt. Min telefon. Jag tog upp den och skrev vant in min kod. 5 nya meddelanden. 3 av dem var från mamma som var orolig över hur jag hade det i London. Jag hade lovat att smsa varje kväll. Nu hade jag inte smsat på...2 dagar. Skulle jag berätta sig om olyckan? Nä inte än i alla fall. Jag skrev snabbt in att allt var bra. Fy vilken lögn. Jag skrollade ner och såg ett sms från min klasskompis Nella som undrat hur jag mår. Jag suckade till samtidigt som jag skrev in ett "det är okej" meddelande även fast jag egentligen mådde skit. Jag tryckte bort konversationen och kollade på mitt sista meddelande. Okänt nummer. Mina ögon blev stora som tefat och mitt hjärta hoppade över ett slag när jag läste sista meningen och läste vem det var ifrån. Harry. Jag trodde aldrig han skulle höra av sig. Jag satt en stund och velade hit och dit om vad jag skulle skriva, det skulle låta jättekonstigt om jag skrev ´nä tyvärr jag är på sjukhuset´ även fast det är sant. Alla möjliga frågor åkte runt i min hjärna när plötsligt mobilen började ringa. Jag hoppade lätt till av den höga signalen innan jag fokuserade blicken på siffrorna som visades på skärmen. Vem var det? Det var ingen i min kontaktlista i alla fall. Det var säkert bara någon försäljare. Med en snabb rörelse tryckte jag på den röda knappen som tryckte bort samtalet. Jag lutade mig tillbaka igen och stängde ögonen men inte länge utan bara ett par sekunder senare hörde jag den skarpa signalen igen. Det måste vara något viktigt...Med en irriterad och osäker rörelse tryckte jag på ´svara´ och förde mobilen mot örat.
- Hello it´s Sofia! sa jag med så glad röst som möjligt även fast det inte alls var så jag kände, min bästa kompis låg i koma och jag var tvungen att ligga inne på sjukhuset ett tag till. Min röst funkade igen så jag lät inte som någon gammal rökare längre. Jag hörde en mörk harkling.
 - Um hi, it´s me. Ummm, it´s Harry...sa den mörka rösten som nu visade sig vara Harry. Jag tappade hakan men samlade mig snabbt och harklade till. Just när jag skulle svara avbröts jag av Harry.
- Eh...I was just wondering if you...if...if you saw my text? sa han sedan. Fan vad pinsamt att jag tog så lång tid på mig att svara.
-  Yeah...I was just about to answer. I´m sorry it took so long but I´ve been...busy...sa jag och insåg hur rösten dog ut i slutet av meningen. Jag ville begrava mitt ansikte i mina händer men eftersom den ena handen var upptagen och den andra fortfarande gjorde ont att röra fick jag nöja mig med att slänga bak huvudet i frustation.
- Soo....började han men det tog några sekunder innan han fortsatte. Åh, han verkade nervös. Gud vad gulligt.
- Do you...wanna do something then? åh... den frågan som jag inte ville att han skulle ställa. Jag kan ju inte ljuga eller missa den här chansen. Lika bra att säga sanningen då...
- Um...I would love to..but...I´m in the hospital right now and i wont be out in a couple of days...I guess... Nä usch. Harry fucking Styles frågar mig om jag vill hitta på något och jag kan inte få mig ut ur detta förbannade sjukhus. Det blev tyst i luren ett tag.
- What?? why...I mean...why are you in the hospital? frågade han. Jag kunde nästan höra lite oro i hans röst. Folk har alltid sagt att han är den mest jordnära av killarna och det verkade helt sant.
After the concert we...a car drove in to the car we were in...and well...we are inte the hospital now...sa jag och en flämtning hördes. Innan han svarade ville jag försäkra om att jag...typ...var oskadd.
- But I´m fine though! I just broke my arm...and I have bruises at some places but...I´m fine...försäkrade jag. Var jag verkligen okej? Nej inte riktigt. Sara då? Lika bra att berätta det också. Han fick aldrig prata stackaren.
- But Sara...she´s....um...in...coma...sa jag svagt. Jag kände mina ögon vattnas och innan jag hann stänga dom hade redan ett par envisa droppar tagit sig över kanten och ner för kinden. INTE SNYFTA TILL SOFIA. HÅLL KÄFTEN. Sa jag till mig själv i hjärnan. Det blev återigen tyst och jag satt förgäves och försökte hålla in gråten.
I...I don´t know what to say...I...omg...sa han så försiktigt som möjligt.
- It´s okay! or...It will be...in the end. But I´m fine! försäkrade jag samtidigt som jag försökte låta glad.
- No you´re not okay. I do believe you will be...but you´re friend is in coma, Sofia. And.... are you all by yourself or do you have any relatives there? började han. Mitt hjärta stannade till. Han brydde sig.
- No...no I´m by myself...svarade jag tillbaka.
- Then perfect, It´s a date! Wich hospital are you staying in?   VA? Vad snackar han om? Han kan ju inte komma nu. Jag ser ju för tusan ut som ett troll eller något. Jag började röra mig oroligt i sängen med blicken runt i rummet letandes efter något vettigt som skulle piffa upp mig.
- But...I loo...hann jag säga innan han avbröt mig.
- No but´s, I´m coming over and checking on you. Because I care about you...! hans ord var svåra att ta in. Brydde han sig, om mig? Jag trodde inte riktigt på hans ord men jag kunde inte säga nej direkt. Men vänta var är jag? Jag hade inte frågat vilket sjukhus jag var på. Det fanns många sjukhus i denna stad. Vilt tittade jag mig runt efter något tecken. Åhh varför hade jag inte frågat var jag var??
- Alright...but...I don´t know where I am really...sa jag osäkert. Jag suckade svagt till och vilade blicken på en skylt genom fönstret. Men idiot, det står ju där!
- Um, I´m staying at the eastern hospital, the one that´s green on the outside...sa jag samtidigt som jag undrade om min förklaring var hemsk.
- Oh right! That´s the big one. I´ll be there in half an hour! Alright? sa han glatt. Fuck fuck fuck fuck. Ska han komma? Om en halvtimme? Andas Sofia, andas.
- Uh...alright...sa jag fortfarande helt borta.
- See you in a bit then! sa han och la på så ett dovt pip uppstod. Vad tusan ska jag göra? Jag kan ju inte se ut såhär. Knappen, knappen! Jag tryckte förgäves på knappen för att få hit en sjuksköterska och det gick snabbt för snart kom en sjuksköterska med ett förskräckt uttryck i ansiktet. När hon såg att jag såg någorlunda okej ut såg jag hur hon slappnade av. Jag såg att hon blev lite irriterad men jag gick rak på sak.
- Do you have any make up or somthing? Maybe something to make my hair look better? A...friend is coming and I can´t look like this!! mitt tonläge blev nästan som ett skrik i slutet. Men vafan, Harry Styles ska komma.
Hon såg frågande på mig innan hon gick mot dörren och vände sig om.
Well, I think I can help you...I´ll be right back! sa hon med ett leende på läpparna. Tack gode gud att den unga tjejen kom istället för den sura damen. Jag sa ett snabbt tack innnan hon stängde dörren. Herregud.
 
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 6! Som sagt, ursäkta att det var sent men...livet kom emellan. Hoppas ni tyckte om det i alla fall! Vad kommer hända härnäst?
Vilka läser min blogg? Jag är intresserad av att veta vilka ni är!♥