CHAPTER EIGHT

Tidigare - Kayla:
- hum...yeah! Are Maya working today? frågade jag. Maya var en gullig tjej. Hon hade ett ganska lika liv som mig. Hade inte riktigt klarat skolan och sedan fått detta jobb det knappt behövdes några bra betyg för. Men hon var en fin människa.
- Yeah she´s is in the back opening some box with new stuff! sa han och pekade på dörren som ledde till lagret. Jag nickade snabbt innan jag gick bakom skynket och möttes av Maya´s svarta krull. Hon vände sig om och log brett.
- Heeeey! sa hon samtidigt som vi möttes i en kram.
- How was your weekend? frågade jag. Hon log till.
- Good! But what do you say about a lunch at starbucks? I really have to do this right now! sa hon blygt och log svagt. Jag nickade till och vinkade hejdå innan jag gick ut i butiken igen. Så nu har jag bara 7 timmar kvar att jobba.
 
Kaylas perpektiv.
- It was really nice eating lunch with you Maya! We should do it more often! sa jag med ett leende på läpparna tittandes ner på Maya. Hon log smått och nickade.
- Yeah we should! sa Maya lite blygt men höjde blicken till mina ögon och log ännu större. Jag klappade henne på axeln innan vi gick in i butiken igen. Vårat såkallade jobb. Maya gick tillbaka till de oöppnade lådorna medan jag gick och ställde mig bakom kassan. Ingen människa var inne i affären. Inte ens Brant sågs till. Han var förmodligen bak i lagret och fikade. Vilket han brukar göra hela tiden. Jag kan väl lika gärna surfa runt på nätet nu när det inte är några kunder och ingen som kollar. Jag loggade in på Londons nyhetssida. Lite tråkigt ja men Brant märker om vi går in på någon annan sida än nyhetssidor. Jag skrollade ner på sidan och blickade runt över sidan. Nyheter om kändisar var fanns här och där. Någon brand ute på landet. Men det var en artikel som fångade mitt intresse. Taxi car hitted by a truck. 3 people badly injured. Jag klickade upp artikeln och läste mer noggrant. Det visade sig att två personer var påväg hem från en konsert och att en lastbil helt enkelt kört in i sidan av bilen. Lastbilschauffören visade sig även vara onykter. Usch vad tråkigt. Jag la inte mer energi på det utan jag tryckte ner sidan och drog handen genom mitt svarta, lockiga hår. Jaha jag kanske ska hjälpa Maya eller något? långsamt lunkade jag iväg med tunga steg mot Maya.
 
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Tidigare - Sofia
- I will see you soon, yeah? sa han och tog i min hand och kramade den. Ingen kan nog förstå hur mycket jag svettades. Har nog aldrig rört någon kille så mycket som nu, lite tragiskt att jag knappt kramat någon kille förutom min pappa. Jag log till och nickade snabbt.
- Um, yeah I guess...sa jag till svar. Han släppte min hand och började gå mot dörren. Han öppnade dörren men innan han gick ut vände han på sig, log och höjde handen. Jag höjde min vänstra hand och log större än någonsin.
- Bye....good luck! sa jag och Harrys leende blev bara ännu större. Sen stängde han dörren. Borta.
 
 

Sofias perspektiv - några timmar senare
"So your tests where good and you are free to go. You have to come back in a week. We need to check your broken arm. Oh, you can take a shower over there before you leave if you want! your clotes is on the chair" Sa sjuksköterskan Gina samtidigt som hon pekade på en dörr som ledde till badrummet och sen över till stolen i hörnet under fönstret. Jag skakade på huvudet och tittade ner på mina händer som jag hade i knäet. Vad ska jag göra nu då? Jag har lite mindre än 2 veckor kvar här i London och min kompis är i koma? Vad ska jag göra? Min ända kompis är i koma och jag har ingen annan jag känner här i London. Förutom Harry och killarna då...men jag kan ju inte hänga på dom hela tiden tills jag ska hem.
"Can I go and visit Sara before I leave?" frågade jag. Hon såg ut att fundera en stund men sen nickade hon på huvudet. "Yeah absolutely. Just wait here for awhile, I´m just gonna check with the others if it´s ok! I´ll come back soon!" sa hon vänligt innan hon lämnade mig ensam igen. Hur ska jag känna mig? Jag ska äntligen få se min bästa vän igen men jag kommer inte kunna prata med henne. Återigen suckade jag högt och blundade. Jag ska i alla fall få se henne...och hon lever, typ.
 
"And here it is! Room number 48. She´s inside. I´ll leave you alone now!" sa Gina och gav mig ett övervänligt leende och en klapp på axeln. Jag andades långsamt in och ut innan jag tryckte ner handtaget och med försiktigt steg gick in i det lilla rummet. Där låg hon, med slangar överallt. Till vänster stod det tre olika maskiner. Jag la inte märke till vilka utan min blick gled upp till hennes ansikte. Så blek och livlös men ändå så vacker. Till höger om sängen stod det en, vad det såg ut som, obekväm trästol. Jag gick sakta fram till stolen med blicken fäst på Sara. Som om något skulle hända. Jag strekte skakandes ut min hand och tog tag i Saras bleka hand som hade slangar stickandes ut från den. Försiktigt knep jag ihop handen och flyttade blicken upp till hennes ansikte. Hennes långa bruna fransar var lika fina som vanligt och hennes hår var trots allt väldigt fint. 
"Hey Sara..."sa jag. Jag hade ingen aning, hon kanske hörde mig? Det kändes i alla fall bra att prata med henne."The concert was aaamazing right? It was so fun jumping around and screaming. And you know what? Harry visited me earlier! He was sooo nice. We talked for hours! And...he gave me a hug!! Oh Sara I can´t believe it!" sa jag fnissandes medan jag väntade på ett taggat svar från Sara. Men fan. Hon ligger i koma dumhuvud. Jag log svagt till innan jag fortsatte prata för mig själv. Och Sara. "And he said that we should hang out some day! Hang out?! I think I need a moment..." sa jag högt och andades därefter långsamt in. Fan, vad gör jag? Mina ögonen vattnades och jag tittade ner på mina fötter. "I...I don´t know what to do Sara..."sa jag och min röst brast och gick upp i falsett i slutet. Jag blinkade till och där brast det. Salta tårar rann ner för mina osminkade kinder. Jag ville torka tårarna men jag ville inte släppa Saras hand så jag lät tårarna rinna en efter en. Jag snyftade till och drog in snoret som runnit. Fan.
"I just...I can´t live without you! I can´t..."sa jag fortfarande högt snyftandes. Jag flyttade lånsamt mitt huvud fram mot sängkanten och la mitt huvud på våra händer och sidan av hennes magen. Jag bara låg där. Och grät. 
 
En harkling hördes och jag lyfte snabbt på huvudes och bländades av ljuset. En gestalt börjades bli klarare och klarare. Gina.
"How are you Sofia?" sa hon medlidande och fäste blicken på Sara. Hon log svagt och mötte min blick igen. Förmodligen var jag röd i ansiktet av all gråt. Jag hade tydligen somnat ett tag avslöjade klockan eftersom den visade 30 minuter senare. "I don´t know really..." började jag men hann inte mer innan de förbannade tårarna såklart skulle börja rinna igen. Jag sket i att tårka bort tårarna och istället låste jag fast min hopplösa blick i hennes. Hon tog först ett litet steg framåt och stannade i någon sekund bara för att se om jag skulle bli sur om hon kom fram. Sedan gick hon till hörnet bredvid fönstret för att dra en stol fram till mig. Hon flyttade mitt hår från ansiktet och la det på min rygg. "I know it´s hard. I actually also had a friend who laid in coma" började hon och tittade bort men log. "He laid in coma in 3 years...it was hopeless. We counted him like he was dead. Because he practically was. They were just about turn of the machine because they thought that he never would wake up. But then he suddenly....just woke up" log hon med tårar i ögonen. Det kanske finns hopp. Men för tusan. 3 år? Hur fan ska jag leva utan henne i 3 år? Det hon sa fick ändå hoppet i mig lite större men ändå inte. "But I can´t live without her in three years!!" sa jag gällt och tårarna som för ett litet tag slutat kom nu tillbaka. Hur många tårar finns det? "Honey...I´m quite sure that she´s not gonna lay here for that long!" sa hon uppmuntrade. "But what if she..." mer hann jag inte säga föränn hon avbröt mig. "No what if´s! I´m a nurse, she isn´t that bad. I mean, she have some bruises but not some inside damages. We just have to wait and see..." jag log tacksamt och tittade återigen på Sara. Jag höll fortfarande i hennes hand. Jag kramade om den lite extra. Då kände jag någon rörelse från Saras håll. "GINA....Gina...she´s waking up!!!" skrek jag med blicken klistrad på Sara. Med snabba rörelser skyndade hon sig ut i jakt på hjälp medan jag bara stod där fastklistrad.
 
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hej finisar! Äntligeeen ett nytt kapitel! Nu hände det lite saker...oj oj. Vad tyckte ni om kapitlet??♥ Kommenterar ni får ni kapitel snabbare:)
 
Som ni såg så har jag ändrat sättet på hur de kommunicerar från - till ". Hoppas det är okej! Sen vill jag också be om ursäkt för alla svordomar...jag svär aldrig själv men Sofias karaktär är så. Hoppas det är lungt med er.