storywithonedirection

 

Harrys perspektiv:
Jag rullade runt i sängen med telefonen i ett fast grepp. Klockan var nu kring ett på natten. Jag hade gått in på mina sms säkert 15 gånger den senaste timmen, liksom för att vara säker att jag inte missar om hon svarar. Hon hade inte svarat än Sofia. Hon kanske inte ville svara på okända nummer? Fast jag hade ju skrivit mitt namn i smset så det kan ju inte vara det. Hon kanske bara inte vill svara. Eller så har hon bytt nummer? Nä varför skulle hon gjort det. Jag satte mig upp i min säng med händerna i ett hårt grepp runt telefonen. Fortfarande inget. Jag klickade upp instagram för att fördriva lite tid och tänka på annat. Min tumme gled över telefonens skärm och jag började bläddra ner över alla kommentarer. Mina fans var verkligen fina, de la verkligen ner tid på oss...men jag kunde inte få Sofia ur mitt huvud. Jag tryckte ner instagram och gick in på kontakter, bläddrade ner till S där jag skrivit in hennes nummer. Jag skulle precis trycka på luren som skulle leda till att jag ringde henne när jag insåg att klockan var rätt så sent. Jag ville inte riskera att väcka henne så jag bestämde mig för att ringa henne morgonen därpå. 

 

 

 

- NO...NO NOOOO. PLEASE!! jag slängde mig upp i sittande position utan att känna någon smärta alls. Min andning var snabb och svetten rann längs min rygg och panna. Jag la mig ner igen när jag efter en stund förstått att det bara var en dröm. Under hela natten hade jag drömt samma dröm om och om igen. Jag drömde att vi krockade, så som vi gjorde men skillnaden var att jag inte överlevde, utan jag såg bara min döda kropp ligga där tillsammans med Saras blodiga kropp. Den drömmen hade inte velat lämna mig under hela långa natten. Varje gång hade jag skrikit och vaknat upp alldeles kallsvettig. De första gångerna hade en sjuksköterska rusat in till mig men när det hänt 3 gånger sa hon att jag skulle trycka på en knapp vid sängkanten ifall något var allvarligt.

Jag lyfte blicken mot den svartvita klockan som nu visade halv 9. Inte lönt att försöka sova igen. Jag lutade mig tillbaka, gosade ner mig i de tygstycke som faktiskt var rätt så skönt och pustade ut. Nu var mitt minne klarare och smärtan mindre. Det kanske berodde på allt smärtstillande jag fått men glad för det var jag garanterat. Skulle jag trycka på knappen för att få frukost? Nej jag var inte så hungrig. Med min vänstra hand sträckandes över till andra sidan rullade min kropp över till sidan så att jag kunde nå min väska. Jag grävde försiktigt i den och kände något hårt och kantigt. Min telefon. Jag tog upp den och skrev vant in min kod. 5 nya meddelanden. 3 av dem var från mamma som var orolig över hur jag hade det i London. Jag hade lovat att smsa varje kväll. Nu hade jag inte smsat på...2 dagar. Skulle jag berätta sig om olyckan? Nä inte än i alla fall. Jag skrev snabbt in att allt var bra. Fy vilken lögn. Jag skrollade ner och såg ett sms från min klasskompis Nella som undrat hur jag mår. Jag suckade till samtidigt som jag skrev in ett "det är okej" meddelande även fast jag egentligen mådde skit. Jag tryckte bort konversationen och kollade på mitt sista meddelande. Okänt nummer. Mina ögon blev stora som tefat och mitt hjärta hoppade över ett slag när jag läste sista meningen och läste vem det var ifrån. Harry. Jag trodde aldrig han skulle höra av sig. Jag satt en stund och velade hit och dit om vad jag skulle skriva, det skulle låta jättekonstigt om jag skrev ´nä tyvärr jag är på sjukhuset´ även fast det är sant. Alla möjliga frågor åkte runt i min hjärna när plötsligt mobilen började ringa. Jag hoppade lätt till av den höga signalen innan jag fokuserade blicken på siffrorna som visades på skärmen. Vem var det? Det var ingen i min kontaktlista i alla fall. Det var säkert bara någon försäljare. Med en snabb rörelse tryckte jag på den röda knappen som tryckte bort samtalet. Jag lutade mig tillbaka igen och stängde ögonen men inte länge utan bara ett par sekunder senare hörde jag den skarpa signalen igen. Det måste vara något viktigt...Med en irriterad och osäker rörelse tryckte jag på ´svara´ och förde mobilen mot örat.

- Hello it´s Sofia! sa jag med så glad röst som möjligt även fast det inte alls var så jag kände, min bästa kompis låg i koma och jag var tvungen att ligga inne på sjukhuset ett tag till. Min röst funkade igen så jag lät inte som någon gammal rökare längre. Jag hörde en mörk harkling.

 - Um hi, it´s me. Ummm, it´s Harry...sa den mörka rösten som nu visade sig vara Harry. Jag tappade hakan men samlade mig snabbt och harklade till. Just när jag skulle svara avbröts jag av Harry.

- Eh...I was just wondering if you...if...if you saw my text? sa han sedan. Fan vad pinsamt att jag tog så lång tid på mig att svara.

-  Yeah...I was just about to answer. I´m sorry it took so long but I´ve been...busy...sa jag och insåg hur rösten dog ut i slutet av meningen. Jag ville begrava mitt ansikte i mina händer men eftersom den ena handen var upptagen och den andra fortfarande gjorde ont att röra fick jag nöja mig med att slänga bak huvudet i frustation.

- Soo....började han men det tog några sekunder innan han fortsatte. Åh, han verkade nervös. Gud vad gulligt.

- Do you...wanna do something then? åh... den frågan som jag inte ville att han skulle ställa. Jag kan ju inte ljuga eller missa den här chansen. Lika bra att säga sanningen då...

- Um...I would love to..but...I´m in the hospital right now and i wont be out in a couple of days...I guess... Nä usch. Harry fucking Styles frågar mig om jag vill hitta på något och jag kan inte få mig ut ur detta förbannade sjukhus. Det blev tyst i luren ett tag.

- What?? why...I mean...why are you in the hospital? frågade han. Jag kunde nästan höra lite oro i hans röst. Folk har alltid sagt att han är den mest jordnära av killarna och det verkade helt sant.

- After the concert we...a car drove in to the car we were in...and well...we are inte the hospital now...sa jag och en flämtning hördes. Innan han svarade ville jag försäkra om att jag...typ...var oskadd.

- But I´m fine though! I just broke my arm...and I have bruises at some places but...I´m fine...försäkrade jag. Var jag verkligen okej? Nej inte riktigt. Sara då? Lika bra att berätta det också. Han fick aldrig prata stackaren.

- But Sara...she´s....um...in...coma...sa jag svagt. Jag kände mina ögon vattnas och innan jag hann stänga dom hade redan ett par envisa droppar tagit sig över kanten och ner för kinden. INTE SNYFTA TILL SOFIA. HÅLL KÄFTEN. Sa jag till mig själv i hjärnan. Det blev återigen tyst och jag satt förgäves och försökte hålla in gråten.

- I...I don´t know what to say...I...omg...sa han så försiktigt som möjligt.

- It´s okay! or...It will be...in the end. But I´m fine! försäkrade jag samtidigt som jag försökte låta glad.

- No you´re not okay. I do believe you will be...but you´re friend is in coma, Sofia. And.... are you all by yourself or do you have any relatives there? började han. Mitt hjärta stannade till. Han brydde sig.

- No...no I´m by myself...svarade jag tillbaka.

- Then perfect, It´s a date! Wich hospital are you staying in?   VA? Vad snackar han om? Han kan ju inte komma nu. Jag ser ju för tusan ut som ett troll eller något. Jag började röra mig oroligt i sängen med blicken runt i rummet letandes efter något vettigt som skulle piffa upp mig.

- But...I loo...hann jag säga innan han avbröt mig.

- No but´s, I´m coming over and checking on you. Because I care about you...! hans ord var svåra att ta in. Brydde han sig, om mig? Jag trodde inte riktigt på hans ord men jag kunde inte säga nej direkt. Men vänta var är jag? Jag hade inte frågat vilket sjukhus jag var på. Det fanns många sjukhus i denna stad. Vilt tittade jag mig runt efter något tecken. Åhh varför hade jag inte frågat var jag var??

- Alright...but...I don´t know where I am really...sa jag osäkert. Jag suckade svagt till och vilade blicken på en skylt genom fönstret. Men idiot, det står ju där!

- Um, I´m staying at the eastern hospital, the one that´s green on the outside...sa jag samtidigt som jag undrade om min förklaring var hemsk.

- Oh right! That´s the big one. I´ll be there in half an hour! Alright? sa han glatt. Fuck fuck fuck fuck. Ska han komma? Om en halvtimme? Andas Sofia, andas.

- Uh...alright...sa jag fortfarande helt borta.

- See you in a bit then! sa han och la på så ett dovt pip uppstod. Vad tusan ska jag göra? Jag kan ju inte se ut såhär. Knappen, knappen! Jag tryckte förgäves på knappen för att få hit en sjuksköterska och det gick snabbt för snart kom en sjuksköterska med ett förskräckt uttryck i ansiktet. När hon såg att jag såg någorlunda okej ut såg jag hur hon slappnade av. Jag såg att hon blev lite irriterad men jag gick rak på sak.

- Do you have any make up or somthing? Maybe something to make my hair look better? A...friend is coming and I can´t look like this!! mitt tonläge blev nästan som ett skrik i slutet. Men vafan, Harry Styles ska komma.

Hon såg frågande på mig innan hon gick mot dörren och vände sig om.

- Well, I think I can help you...I´ll be right back! sa hon med ett leende på läpparna. Tack gode gud att den unga tjejen kom istället för den sura damen. Jag sa ett snabbt tack innnan hon stängde dörren. Herregud.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 6! Som sagt, ursäkta att det var sent men...livet kom emellan. Hoppas ni tyckte om det i alla fall! Vad kommer hända härnäst?

Vilka läser min blogg? Jag är intresserad av att veta vilka ni är!♥